Det går ett nyväckt intresse för expressionismen inom den moderna eller kanske riktigare uttryckt mondäna konsten. Det är en expressionism som mest handlar om yviga gester, ytlighet och stora format. Jörgen Hammars expressionism är inte av detta slag. Han söker inte det för stunden gångbara, han sneglar inte heller på publik och försäljning. Hans arbete går inte ens ut på att göra "konst". Jag tror att han drivs av ett behov av att uttrycka mänskliga erfarenheter, spontant och äkta från människa till människa med en av ärlighet och barnslighet buren skapande fantasi. Han gör bilder av ett inre tvång, av nödvändighet.

Det centrala för Jörgen Hammar är människan. Han är en skildrare av mänskliga sinnesstämningar. Vi känner igen oss i hans bilder även då det är djur som agerar. Han strävar inte efter att skildra det vackra. Hans vilja är i stället att fånga och återge det karaktärsfulla. Jag kan tänka mig att hans form kan verka chockerande på en ovan betraktare. Men det finns en ärlighet i hela hans skapande, som gör att frågor om vackert eller fult känns ovidkommande. - "Det är min innersta övertygelse, att mina ting är vackra, därför att allt som är ärligt är vackert. Om andra tycker att mina verk är fula, är nog orsaken den att världen har ett galet skönhetsbegrepp." Uttalandet har fällts av den danske konstnären Svend Wiig-Hansen, men orden kunde säkert lika gärna ha yttrats av Jörgen Hammar.

Svend Wiig-Hansen expressiva konst har säkert betytt en hel del för Hammar. Tydligast märkbart är kanske detta i en del teckningar och småskulpturer.

Ingen konst skapas oberoende av en tradition. Valet av förebilder bestäms av personlighet och av den kulturkrets man växer upp i. Är Jörgen Hammars bildvärld ett uttryck för en nordeuropeisk tradition? Jag tror det. Det går en linje till COBRA-gruppen med dess intresse för barnteckningar, för graffiti och för "primitiv" konst, däri inbegripes bilder från vikingatid och nordisk medeltid, för det spontana automatiska skapandet, som också innehöll ett antiestetiskt drag. Carl-Henning Pedersen och Henry Heerup är kanske de som ligger närmast Jörgen Hammar i temperament och bilduppfattning. Heerup gjorde bl a något han kallade "Skraldemodeller", som han presenterade på följande sätt i tidskriften "HELHESTEN": "Barn har alltid gjort "Skraldemodeller". De Förstår sig Bara inte på att Besvara Dem Och Kalla Det Konst - Inte alls Fåfänga. "Skraldemodeller" Står Naturen Nära, eftersom Materialet inte illuderar något utan Är. Trä föreställer Trä och Järn är Järn först och Främst… Här Behövs Inga Ädla Material. Men Har Vi något "Ädelt" tar vi med Det. Inget Snobberi Varken Uppåt eller Nedåt." Det låter som en presentation av Jörgen Hammars skulpturer av förbrukat och förkastat material: plankstumpar, spik, spånskivor, plastlock, rostiga armeringsjärn, rörbitar, rep.

Det går också en linje till tysk expressionism, "der Blaue Reiter" och kanske än mer till de nordtyska konstnärerna i "die Brücke" med deras strävan bort från det akademiska till ett sökande efter ursprungligt, som de fann bl a i sengotiska träsnitt och i afrikansk skulptur.

Jag tror att även Jörgen Hammars strävanden har varit att avlägsna sig från det estetiska mot det spontana, det ursprungliga. Säkert har också den polske konstnären Wladislaw Hasior, som 1968 på Moderna Muséet ställde ut skulpturer skapade av olika material ofta råa, skenbart osköna, gett impulser till Jörgen Hammars assamblageartade skulpturer.

Jörgen Hammars bildvärld är mycket enhetlig. Uttrycket är detsamma oberoende av teknik. Det är värt att än en gång betona den ärlighet som finns i hela hans skapande. Han litar på det spontana, på det råa, obearbetade, det skissartade. Han pressar ofta formerna för att nå maximalt uttryck. I hans stora träskulpturer finns inget av andlig förfining. De är grovt tillyxade och såren efter verktygen är avläsbara med öga och hand. De är primitivt klumpiga men också kraftfulla. Här finns mycket av frodig humor, av blodfullhet och kön. Det är "en knivens och yxans tradition", orden är Gunnar Ekelöfs och gäller Bror Hjort, en konstnär delvis av samma kynne som Jörgen Hammar.

I Jörgen Hammars stora krucifix, där Kristusgestalten huggits till av grova plankor, där kropp och kors är ett, med en törnekrona virad av rostig taggtråd, finns mycket av romansk bygdekonst och folklighet. Det är en naken Kristus, fysiskt påträngande, en bild som jag kan tänka mig att den protestantiska andligheten värjer sig emot.

Jörgen Hammars småskulpturer i terrakotta, brons, vax m fl material är mycket organiska, påminnande om naturformer, vuxna som lek, som om handen förstrött har kramat leran, som om fingrarna klämt vaxet och så plötsligt hittat det rätta uttrycket och ur lera och vax växer figurer, ofullkomliga, lika oss.

Jörgen Hammar vågar mycket och han lyckas också för det mesta, naturligtvis kan med ett så spontant arbetssätt inte alla bilder bli av samma kvalitet. Med mycket precisa formuleringar skildrar han stämningar av fruktan, ångest och brutalitet men också av ömhet och humor. Humorn är ett framträdande drag i många av bilderna. Oftast är den av ett ömsint slag. Hans bilder visar på det sammansatta i mänskligt liv, där ångesten balanseras av humorn.

Jörgen Hammars teckningar är också mycket omedelbara, drastiska. Han skildrar oss människor mycket närgånget, han kan vara obarmhärtigt avslöjande. Teckningen är ju den kanske spontanaste av tekniker och vägen till grafiskt blad brukar kunna innebära att det direkta uttrycker går förlorat. Det gäller inte för Jörgen Hammar. Det är symptomatiskt att han i valet av grafisk teknik har stannat för torrnålsgravyren, den mest omedelbara av tekniker. Han angriper plåten med samma våldsamhet som den med vilken han bearbetar träet. Hans linje är mycket distinkt, energisk och dynamisk. Han är påträngande indiskret i sina avslöjande bilder, där de stirrar på oss utan skam. Dessa grafiska blad med dess intensiva svärta är av mycket hög konstnärlig halt.

Med blyertspenna, med den vassa torrnålen, med kniven och yxan skildrar Jörgen Hammar med konsekvens och känslomässig styrka det nakna