På något sätt går det inte att få grepp om Jörgen Hammar. När man tror sig förstå innebörden av hans verk eller uppleva den känsla han förmedlar, försvinner denna insikt som vassla ur ens händer.

Om jag fastnar i begrundan och stillhet framför hans verk och tror mig känna hans smärta eller ångest, bryter jag ut i ett vilt skratt över en detalj som han fogat, på ett komiskt sätt, mer eller mindre försynt, till konstverket.

Samma fenomen, fast tvärtom, infinner sig när man möter en frodigt, fabulerande skulptur och plötsligt inser att det här är inget att skratta åt och skrattet stockar sig…

Det är de här oväntade reaktionerna eller överraskningarna som i så hög grad präglat Jörgen Hammars konst.

Även till det yttre förekommer dessa kontraster. En stor och väldig kropp; han är som skapt till bildhuggare, som han titulerar sig i telefonkatalogen, med ett barns naivitet och betraktelsesätt. En ångest som sprängs sönder av hans värme och skratt. En ödmjukhet och blyghet som förbyts i självmedvetenhet och vilja att visa upp sig. Ett förhållningssätt och en arbetsmetod som liknar Bengt Lindströms. Med stora kraftfulla grepp attackerar han sitt material och samtidigt möter man ömsinta, humoristiska, och som någon säger, handflatsstora, skulpturer. Så bryts det lilla mot det stora, glädjen mot sorgen, ångesten mot sinnligheten. Antiintellektualiteten mot jordnärheten, tankeskärpan, djupet i de små detaljerna mot hantverkets självklarheter. Han är helt enkelt en enkel människa.

Han använder sig av den rekvisita som står till buds; spikar, brädor, tomtar, dockhuvuden, tyger, möbler, omslagspapper o.s.v. Ge honom vilket material du vill och han börjar skapa. Han bankar, hugger, formar och spikar.

Är han medveten om motivvalet? Ska det betyda något? Hans besatthet och glädje att forma, liksom färgvalet, liknar en annan Sollentunakonstnärs - Erland Cullberg.

Vad blir det av alla dessa idéer. Jo, hela hans värld kretsar kring människan. Här finns inga rustika eller arkadiska landskap. Det handlar om tillkomsten, födelsen och döden. Däremellan en kakafoni av ångest, trivialitet, längtan, rop, förtvivlan och kärlek.

En lång svit av teckningar och skulpturer som på ytan skildrar samlaget i genomskärning! Är det ett härligt samlag eller bara en reproduktion? Döden möter Du i alla former av kistor. Här har fantasin och materialet inga gränser. Andligheten, det vi stackars satar hänger upp våra liv på när inget annat kan rädda oss kvar, återger han i våldsamma krucifix, fjärran från dem vi ser i våra helgedomar. Nyandligheten, som sprids i de verk som speglar vår tids helvete, oavsett det handlar om Bosnien, hemmet eller ensamheten. Så kryper han ur de nät vi lagt för att fånga honom. Inte försiktigt. Han sliter dem sönder och samman. Bildhuggaren eller designern, målaren eller medaljutformaren. Han platsar egentligen ingenstans eller överallt. Han är bara Jörgen Hammar. I sina verk - igår och i övermorgon.