Det som driver honom är kärleken till livet i alla dess former. Och ursinnet när det kränks. För att skildra den kärleken och vreden skyr han inga medel.

Åtskilliga, poeter, författare, kritiker har skrivit om och beskrivit Jörgen Hammar och hans konst.

Det är inte lätt att fånga honom. Man kan inte - som det sägs om fågeln - salta på vingarna och ta honom fatt. Den svarta humorn och den vita livsglädjen. Hur han som dramatikern Fo växlar gestalt, väsen och dräkt, håller många bollar i luften.

Skolad i de flesta tekniker och vid gyllene akademier kan han friskt härja i egensinniga övningar och experiment. Han kan göra vad som faller honom in, som en OA, salig kollega.

Jörgen Hammar fabulerar - men far aldrig med osanning. Han är fantast och realist. Idealist men inte moralist. Mästare i association. Skyr inte de råaste, simplaste, billigaste material. Men förkastar lättköpta och billiga effekter bara för effektens skull.

Han tager vad han haver. Finner de material han behöver just i ögonblicket: kröner sin Kristus med taggtråd, låter solen gå upp som en röd leksaksboll, ger elefanterna snablar av dammsugarslangar…

Å ena sidan. Å den andra, tredje, fjärde och i nästan oändlighet är han målare, grafiker, tecknare, skulptör… I koppar, lack, gips, blyerts, brons, olja… Oändligen.

Om kaos är granne med Gud så vittnar Hammars ateljé om att han har det högsta beskydd!

För den som vuxit upp vid Skånska Öresund och haft nära till danska konstnärslynnen som Henry Heerup, Carl-Henning Pedersen, Palle Nielsen, Cobragruppen, Svend Wiig-Hansen och Storm Pedersen känns Hammars sätt att uttrycka sig hemtamt. Befriande jordiskt och fritt från krusiduller.

Något av det vackraste och sannaste, som skrivits om Jörgen Hammar finner man i en katalog från hans utställning i Riga i mars 1997 (på Lettlands Museum för utländsk Konst). Där möttes han av ett oerhört gensvar: "Alla konstverk av Jörgen Hammar utstrålar mycket starka känslor. Allt visar konstnärens egen ställning i frågor som han vill diskutera med oss - vare sig det är de tjocka linjerna i hans grafiska verk, kontrasterande färger i målningarna eller spåren som hans känsliga fingrar lämnat i skulpturerna i brons och terrakotta… Först blir man lite förvånad över det konstnärliga temperament, som man inte förväntar sig av en nordisk konstnär…"

Kanske är det så, att han väcker de starkaste känslorna just hos den publik som har egna erfarenheter av kamp och förgängelse, som också behöver besvärja "demoner".

Det är alltså ingalunda någon ödets tanklösa nyck som gjort att han vid ett flertal tillfällen inbjudits till att utställa framförallt i öststaterna - bl a i museerna vid koncentrationslägren Auschwitz och Majdanek.