Själv ser han ut som en profetisk gestalt, högväxt, skäggig och sträng. Hans bilder och skulpturer står som delar av en miljö där han söker och formar utsagor som kan tyckas våldsamma och drastiska, men som också markerar sitt sökande som en oskyddad hinna över verket. Jörgen Hammar är ödmjuk i sitt utövande av det konstnärliga språket. Våldsamheten i uttrycken är lika mycket riktad mot honom själv som mot omvärlden.

Jörgen Hammars konstnärskap har formats i den svenska konstvärlden som den har sett ut sedan 1960-talet, där han har en av sina utgångspunkter på Konsthögskolan med skulptören Asmund Arle som lärare. Det har varit en komplicerad värld med många olika typer av spelare, och där det ar lätt att hamna i utanförskap, om man driver sin personliga form alltför mycket utanför det centrum av tyckare som alltid upprättas. Där upplever jag att arvet från Asmund Arle har varit en trygghet för honom, en frändskap med en person som på många sätt liknade Jörgen, kompromisslös, ofta häftig i sina personliga uttryck men samtidigt ömtålig i sitt förhållande till omvärlden.

I sina skulpturer, i lera eller ackumulerade i olika material med trä som bas, bygger han upp gestalter och figurationer som kan se ut som hedniska altaren, platser för offer och skräckfulla kontakter med gudsgestalten. Hans ateljé är full av sådana, fantastiska likt urtida beläten som byggts upp för att blidka högre makter. Den konstnärliga dialogen här känns som om han fört i första hand med polska konstnärer. I Sverige blir dessa våldsamt expressiva former trots allt främmande fåglar. Här visar sig Jörgen Hammars stora internationella kontaktyta. Han har ofta gjort utställningar i östra Europa där både samhällsklimat och konstvärld utgått från våldsammare och mer dramatiska strömningar i kulturen.

Så till hans teckningar och svartvita grafik. Här har han skapat sina kanske mest tillspetsade och starka uttryck. Med en enkelhet som gör bilderna närmast emblematiska har han tagit fram ansikten och åtbörder som på detta sätt även i litet format framstår som monumentala till sina former. Just nu, i maj 2005, håller han fortfarande på med illustrationerna till Gamla testamentet, ett arbete som han menar kan pågå för evigt då som han uttrycker det: "Gud var en sträng herre på den tiden!" Att omvandla de bibliska händelserna i texten till bilder, där gudsstyrkan framträder med all sin kraft, kräver en man med hans bakgrund: en farfar som var präst i Missionsförbundet och en far som var utbildad folkskollärare. Jörgen själv kanske inte ser det så, men de gamla fädernas inställning lever ofta vidare in i nya konstellationer.

Det som han själv ofta talar om som ett utanförskap, att skapa en konst som brinner av den eld som han själv bär med sig, är det som ger ett konstliv dess rikedom. Där har Jörgen Hammar sitt centrum i sin egen besatthet.

Beate Sydhoff
The artist as a preacher
About the artist Jörgen Hammar

In appearance he resembles the prophets of the Bible: tall, bearded and severe. His pictures and sculptures stand as parts of an environment in which he seeks and formulates statements that may seem violent and drastic but which also mark his quest, like an unprotected film covering the work. Jörgen Hammar is humble in his use of the artistic language. The violence in his expressions is directed as much against himself as against the world around.

Jörgen Hammar's schooling as an artist has taken place in the Swedish art world as it has appeared since the 1960s, where one of his starting points was the Royal University College of Fine Arts with the sculptor, Asmund Arle as his teacher. His has been a complicated world with many different types of player, and one in which the individual artist may easily become isolated if he pursues his personal style too far beyond that of the circle of pundits which always establishes itself. Here, I feel that the legacy left by Asmund Arle has been a source of security for him, kinship with a person who resembled Jörgen in many ways, uncompromising, often violent and impetuous in his personal expressions but, at the same time, vulnerable and fragile in his relationships with the outside world.

In his sculptures modelled in clay or accumulated in various materials with wood as a basis, he builds up figures and figurations, which may look like pagan altars, places for sacrifices and horror-filled contacts with the god figure. His studio is full of such figures, fantastic like primeval idols constructed to placate a higher power. Here, one´s impression is that the artistic dialogue has been conducted primarily with Polish artists. In Sweden, such violently expressive forms are, after all, foreign elements and seldom found. It is here that Jörgen Hammars extensive sphere of international contacts is revealed. He has often had exhibitions in Eastern Europe, where both the social climate and the worid of art have been based on more violent and dramatic cultural currents.

Turning to his drawings and black and white prints, here he has created his perhaps most incisive and powerful means of expression. With a simplicity making the pictures almost emblematic he has produced faces and gestures, which, despite their small scale, thus appear monumental in their forms. Right now, in May 2005, he is still occupied with illustrations to the Old Testament, a project which he claims may go on for ever since, as he puts it: "God was a hard master in those days!" The task of transforming biblical events from text to image, where the divine power is manifest in all its force, demands a man with his background: his grandfather was a pastor in the Swedish Missionary Society and his father was a trained elementary-school teacher. Jörgen himself perhaps does not see it that way but the attitudes of one´s forefathers often live on in new constellations.

What he often himself describes as a state of alienation, creating works of art burning with the fire he himself bears with him, is what gives an artistic life its wealth. This is where Jörgen Hammar has his centre in his own obsession.